Why So Serious?

Nu kommer ett långt inlägg om mitt liv och allt hut jag känner, deep shit.
Jag är stolt över mig själv, jag har dumpat mina falska dumma vänner som inte behandlar mig med respekt eller trevligt, det känns bra och jag håller på att skaffa nya vänner, men sen så  får man såklart och se hur det går med de ''nya'' vännerna.
skolan går liksom skit bra och jag får bra omdömen och lärana vill använda mina arbeten som exempel och visa för de andra som behöver hjälp.
Jag ska tävla om en månad och det ska bli roligt, ingen av de andra lagen i föreningen tror på mitt grymma lag, men de ska allt får se när vi äger mattan den 25 mars.
Jag har få vänner kvar som respekterar mig till 100 %, Jag har tagit mer ansvar för mina saker och allt, och jag känner bara att 2012 kommer bli mitt år, jag ska satsa på kompisar, kärleken, skolan och såklart cheerleadingen.
jag ät trött på allt skitsnack som snackas absolut överallt, vänner som sviker än så att det går långt in i hjärat. Jag tycker bara att alla som har bloggar båda göra ett inlägg och skriva ner sina känslor, det finns en speciell person, som jag aldrig kommer kunna lite på, ''den'' personen har sårat mig ända in i hjärtat, och vet vad som gör mig ledsen och ''den'' personen gör mig också ledsen medvetet. Men jag känner att om hon gör det med flit så bryr jag mig inte,
kommer aldrig bry mig, jag hade tänkt och göra samma sak mot henne, men då kände jag mig låg och gjorde det aldrig.
jag har utvecklas sjukt mycket och allt har blivit mycket lättare, jag hörde att en i min förenings kusin tagit livet av sig, pga av hon pluggat så hårt inför ett prov och hon hade dyslexi, och hon fick tydligen bara ett rätt, hennes gamla och flaska vänner retade  henne för hennes sjukdom och för hennes resultat, och för mkt. hon lade sig på relsen men hennes pojkvän hindrade henne, och tog henne hem. sen gick hon ut senare och band fast sig med rep, så att hon inte skulle komma därifrån, sen kom tåget och då var hon borta. Pga av all skit som finns i världen, så kan en 14 årig tjej kan må så dåligt.
Jag har lyckats och börjat jobba med mig själv, jag är så stolt och verkligen ja.. bara så stolt över mig själv, så om någon skulle säga: är du stolt? då säger ja det är jag, jag är dj***igt stolt. ( ursäkta språket ). Jag accepterar folk som de är, oavsett hur mycket jag stör mig, vilket jag igentligen inte borde göra, ag kan vara med vem som helst, personen måste inte ha märkeskläder och bo i värsta lyxen, bara dom är snälla.
jag har mål, jag ska ta bort mina brister, gå upp i högre nivå i cheerleadingen, och ja..

Deep shit, hur jag känner och hur ja..

Hoppas att det var något att läsa!?